Efter att välfärdsteknik under många år var något som många pratade om men få gjorde så mycket praktiskt med har det nu blivit ”ordet på allas läppar”. Det är idag en prioriterad angelägenhet såväl nationellt i departement och hos myndigheter som lokalt ute i kommuner och regioner. Den avgående regeringens omtalade ”350 miljoner” till kommunerna och den nyligen påbörjade utredningen om välfärdsteknik i äldreomsorgen är bara ett par exempel på att staten insett att kommunerna behöver stöd i utvecklingen.
Idag ser vi en mängd lovande, och ibland långt komna, implementeringar runt om i Sverige – inte bara små pilotprojekt och utvärderingar som det ofta var tidigare. De skapar betydande nytta för individer i form av ökad trygghet, självständighet, delaktighet och självständighet samt för verksamheter i form av frigjorda resurser, ökad kvalitet och bättre arbetsmiljö. Vi genomgår ett paradigmskifte från synen att omsorg alltid ska bedrivas på plats till självklarheten att alla, även äldre, ska ges tillgång till digitaliseringens möjligheter till ökat oberoende och större inflytande över den egna vardagen.
En utmaning som det sällan talas om men som kommer att bli helt avgörande för om vi – samhället och medborgarna – kommer att kunna få full nytta av digitaliseringen handlar om förmågan till samskapande. Med det menar jag här att kunna samutnyttja individens teknik och samhällets teknik samt individens familj/nätverk och samhällets insatser. Idag hindras mycket av detta både av en gammaldags syn på kommunernas roll och av lagstiftningen.
Det är ett faktum att utvecklingen av konsumentteknik inom e-hälsoområdet går betydligt fortare än kommunernas egen digitalisering av socialtjänsten. Den nyligen lanserade smartklockan Apple Watch 4 med både fallalarm och detektor för förmaksflimmer är bara ett exempel på teknik som kommunerna snart måste räkna med att allt fler medborgare, även äldre och personer med funktionsnedsättning kommer att skaffa sig på egen hand. Många gånger kommer de privata e-hälsolösningarna att involvera familj och närstående men det kommer också att finnas en förväntan på att få stöd av kommunen när det behövs.
Låt oss ta ett konkret exempel. Det finns trygghetslarm att köpa på konsumentmarknaden som kan kopplas till familj och vänner eller till ett privat företag som kan skicka ut hjälp när det behövs. Helt utanför socialtjänstlagen och kommunernas verksamhet. Larmen kan ha motsvarande funktionalitet som de kommunala trygghetslarmen som är kopplade till utförarnas larmpatruller. Men idag tvingas användarna att välja antingen eller. Antingen det kommunala larmet kopplat till hemtjänsten eller det privata kopplat till familjen. Om jag skaffar mig en smartklocka och ber att få den kopplad till kommunens larmcentral så kommer svaret med största sannolikhet att bli ”Nej, det går inte! Hur ska vi kunna ta ansvar för att ditt larm fungerar då?”.
Om jag istället tackar ja till det kommunala trygghetslarmet men vill ha det kopplat till mina barn så blir det förmodligen ett lika nekande svar ”Så gör vi inte här.”. Och om jag riktigt börjar blanda och ge och säger att jag vill ha kommunens larm i hemmet men mitt privata när jag går hemifrån och att båda i första hand ska gå till familjen men när de inte kan rycka in så ska det gå vidare till kommunen? Då börjar nog nackhåren resa sig hos många ansvariga i kommunerna. För att inte tala om hur det blir hos jurister och tillsynsmyndigheter. Vem är det egentligen som ska tillsynas av IVO eller Datainspektionen om något skulle gå fel i en så ”rörig” miljö? Hur ska kommunerna kunna ta sitt yttersta ansvar? Hur ska vi få data att flöda mellan så helt olika system när vi redan idag har svårt att skapa interoperabilitet mellan våra kommunala tjänster? Hur löser vi det ekonomiska så att vi både ger individer valfrihet men samtidigt inte stänger någon ute av ekonomiska skäl? Och så vidare, invändningarna kan staplas på varandra.
Men jag menar att om vi – kommuner, individer, myndigheter och lagstiftare – gemensamt behöver slår in på den här vägen med samskapande för att inte gräva en djup grop åt oss själva inför en framtid med helt nya demografiska villkor. Antingen kan vi se en utveckling mot mer tekniskt och mänskligt samskapande som en närmast olöslig utmaning att lösa teknik-, juridik- och ansvarsfrågor kring. Eller så ser vi det som en enorm möjlighet att ge människor trygghet, självständighet, delaktighet och aktivitet inte bara tekniskt utan också mänskligt och beslutsmässigt. Vi skapar en framtid där var och en utifrån sina förutsättningar sätter ihop ett urval av tekniska och mänskliga tjänster där individer, familj, frivilliga, civilsamhället tillsammans med kommuner alla är med och samskapar verkligt värde och nytta för alla inblandade.
Sekoia AB
